De empatiska barnen

Obs Detta inlägg är helt baserat på radioprogram och texter, utgår ej från egna erfarenheter så ingen bör känna sig träffad.
 
 
Jag lyssnade på en fantastiskt podcast från UR härom dagen! Som ni ser är det bara två minuter in i avsnittet när jag tog denna screenshot för att jag redan då bestämde mig för att jag skulle skriva om detta.
De empatiska barnen. De empatiska barnen i skolan i synnerhet, men egentligen de empatiska människorna i allmänhet. De finns ju överallt. De som tar på sig andras problem och oroar sig för andra såpass att de själva får en klump i magen och svårt att sova. Ett naturligt bemötande av dessa barn/undomar/människor i allmänhet, är att folk säger åt dem att sluta bry sig så mycket.
 
 - Det  är inte ditt ansvar.
- Strunta i det.
- Det är hens problem, inte ditt.
 
Dessa fraser sägs med all välmening till den som bryr sig så mycket att den själv får problem, och det har etablerats som någon slags sanning. Man kan inte hjälpa alla, så det är lika bra att skita i det. Jag (ok, liiiiite personliga aspekter blir det ändå) har länge, lite i smyg, tyckt att det är fel. Nej, man kanske inte kan hjälpa alla, men man kan ju försöka, tycker jag. Nej, det kanske inte är mitt ansvar, det kanske är någon annans problem, men det gör inte att jag tänker strunta i det. Men jag har ju tyckt fel, så jag har hållt tyst om de tankarna. Tills jag hörde detta avsnitt av Didaktorn och hela jag drog efter andan när de formulerade det jag så länge tyckt. Samhället är beroende av de empatiska människorna. Ja visst, förhoppningsvis är de flesta empatiska, men vissa till en högre grad. Och de personerna är viktiga. Vi måste kunna finna stöd i varandra som medmänniskor.  Alltså: det är jättedåligt att säga åt de som bryr sig, att det inte är deras ansvar. Det man då säger till dem är att de ska sluta bry sig, och de vill vi ju inte. Tänk vilket dystert samhälle det skulle vara om ingen någonsin brydde sig om någon annan!? Det kanske låter lite cyniskt att dessa människor skulle ha en enda uppgift här i livet, och den är att bry sig om andra. Det är absolut inte det som är meningen, varken enligt mig eller UR. Egentligen bör ju fler bli "sådär överdrivet empatiska" eftersom fler måste börja bry sig om varandra, och man har faktiskt ett ansvar som medmänniska. Man kan inte, eller bör åtminstone inte, borsta av sig allt och tänka att det är någon annans problem. Det man däremot måste jobba med är att möta dessa empatiska människor, så att de inte ensamma grubblar på kompisars tillvaro eller dylikt. Grubbel leder ingenstans, vad kan man istället göra för att hjälpa och det ska kännas bättre för alla? Personen i fråga får alltså inte tro att hens uppgift är att rädda världen, men hen måste få veta att omtanken hen visar är god. Sluta säg att man inte ska bry sig.
 
 
 
Man har en otrolig respekt för det privata, om det är bra eller dåligt kan diskuteras.
 
 
Man ska ju inte prata om "sånt", speciellt inte när den man pratar med tydligt visar att situationen blir obekväm. Då tänker man att man gick över gränsen, och så backar man, och så pratar man aldrig om det igen. "Det är ju inte mitt problem. Så jag struntar i det."
Även detta gör man med välmening, man vill ju inte sätta någon i en obekväm sits. Men det resonemanget är ju så, så, så fel. Ändå vet jag att i princip alla gör så. "Hen vill ju inte prata om det." Kanske inte det, men det som inte sägs är det som verkligen behöver pratas om. Varför blev hen obekväm när du sa det där? Varför visar hen så tydligt att hen inte vill prata? Det finns ju en orsak, något som skaver och som är svårt att sätta ord på, och det är det som behöver pratas om. Om man backar så fort man upptäckt att man gått över gränsen, så visar man på ignorans. Det är säkerligen inte med mening, men dock. Man visar att man inte bryr sig och att man lämnar personen ensam med det som skaver. Det görs för att man har respekt för personens privata tankar, men resultatet blir att personen blir övergiven med ett stort problem. Man måste våga bry sig. Vill hen inte prata? Försök prata ändå! Följ upp senare, fortsätt, fortsätt, fortsätt, visa att du bryr dig, ge inte upp! Ofta kan ett problem vara svårt att formulera och första, andra, tredje eller femte gången kommer personen inte att berätta någonting, eftersom hen inte vet vad hen ska säga. Men fortsätt. Ge hen ytterligare en chans till att tänka efter och försöka. 
 
 
-Men vem är jag att tvinga hen till något hen inte vill?
 
Ta en person med höjdskräck. Fråga den personen om hen vill hoppa bungyjump. Kommer personen säga ja? Nej, för personen är rädd. Dock är det möjligt att personen ändå går runt med tankar om att det vore coolt att hoppa bunggyjump, om hen bara skulle våga.... Fråga igen om personen vill hoppa. Nej, hen är fortfarande rädd. Ta ett steg i taget, gå upp för ett högt berg och titta ut över utsikten, det är ju så fint, nu måste ju personen komma över höjdrädslan. Väl? Nej. Personen har kanske panik, vad vet jag, personen är hur som helst rädd. Personen är arg på dig för att du släpade upp den för berget, allt var mycket bättre innan du började lägga dig i hens tankar. Fyfan vad du är dum i huvudet, du fattar ju ingenting. Du fattar ju inte att det blir värre av att vara högt upp, vad är då vitsen med att trigga sin egen rädsla när man istället kan undvika den? Du är ihärdig, och får upp personen på samma berg en andra gång, och tänker att det nu kommer bli bättre eftersom hen var vant sig. Istället har hen dåliga minnen från förra gången och det är möjligt att det tvärtom är mer panikartat andra gången och personen hatar dig ännu mer. Du börjar tvivla på dig själv, men tar ändå upp personen för samma berg en tredje gång. Personen vill ju egentligen inte detta, så vadfan håller du på med!? Detta är inte ditt problem, lägg inte näsan i blöt, sköt ditt så sköter jag mitt osv. Den stora risken är att du ger dig, och att ni inte går upp på berget mer. Då kommer rädslan aldrig att försvinna, eftersom personen redan blivit avskräckt från att trigga sin rädsla. Det är ju förståss det värsta personen har varit med om och egentligen är det väl självklart att hen inte vill gå upp för berg när hen är höjdrädd, det säger sig ju självt!
 
Detta är ett misstag alltför många gör. De ger sig. De river upp såret och lämnar det öppet. Då kommer såret aldrig att läka.  Man måste riva upp såret, men sedan plåstra om det. Gör man ett halvdant jobb gör det bara skada. Man måste fortsätta, trots att personen hatar dig.
 
Efter att du fått höra tusen gånger att du inte ska bry dig om personens höjdskräck har ni gått upp för berget så många gånger att utsikten börjar kännas bekant. Ni går upp för ett högre, och ännu högre berg, och till slut hoppar ni bungyjump och personen är så lycklig över att äntligen göra något hen velat men aldrig vågat.
 
Med risk för att låta som någon som nonchalerar folk och som påstår att man inte vet sitt eget bästa, måste jag ändå påstå att man i alla lägen faktiskt inte vet sitt eget bästa. När det gäller rädslor eller dylikt hamnar hjärna och kropp i flykt och tänker inte rationellt. Jag tror stenhårt att alla är kapabla till att fatta sina egna beslut - i 99% av fallen. Ta någon med grova självmordstankar, kan du säga att den personen vet bäst själv och att ingen ska lägga sig i?
 
 
 
Slutsats 1: Därför ska man bry sig. Därför ska man tjata, tjata, tjata och därför ska man lägga näsan i blöt där den inte hör hemma. Jag tycker att det är alltför få som vågar bry sig om andra, eftersom man inte vill tränga sig på. Du vill visa respekt men egentligen tar du avstånd och signalerar att du inte bryr dig om personen. Du ska tränga dig på, du ska vara jobbig! Om det inte gör lite ont hos peronen du tjatar på så gör det ingen nytta.  (dock så uppskattas ändå oftast omtanken, trots att personen inte säger det rakt ut)
 
Slutsats 2: Hjälp de empatiska människorna att hjälpa. Se över alternativ för hur ni kan gå vidare, men säg inte åt personen att sluta bry sig. Världen skulle bli väldigt kall om alla slutade bry sig.
 

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!