As long as I can feel the beat

 
Om exakt en vecka är jag väl på väg till en klubb någonstans och ska fira och vara glad fast jag egentligen är ledsen. Att skriva om annat än studenten gick ju inte så bra igår, så idag har jag gett upp på att ens försöka.
Om en ynka vecka. Om en ynka liten vecka är allt över. Detta är sista fredagen, sista helgen, sista allt innan det helt enkelt bara är slut. Vad ska jag göra av livet om en ynka vecka?! Hur ska jag ens kunna stå upp om en ynka vecka?! De flesta säger att jag ju är så handlingskraftig så jag ska nog klara mig osv, blabla. Jo, jag är väl inte rädd för att jag inte ska klara av ett jobb. Jag vet att jag kan jobba, jag vet att jag kan prestera och den dagen då jag slutligen lyckas flytta hemifrån vet jag att jag kan klara mig själv. Det är egentligen inte det praktiska som oroar mig mest, även om  det såklart är ett faktum att jag har ekonomisk kris och aldrig kommer kunna flytta hemifrån, vilket ju är trist, men det verkliga problemet är alla jävla känslor. Ja, jag har ett jobb till hösten, ja, jag kan steka köttbullar och ja, jag kan gå ut med soporna, men mentalt kan jag inte ens stå själv. Jag kommer nog hitta något sätt att överleva på, men det är också det som skrämmer mig. Att jag bara överlever. Att jag kommer sluta vara så glad som jag är nu, att jag kommer sluta skratta så mycket om dagarna som jag gör nu, att jag inte längre kommer ha samma människor i mitt liv som jag har nu - det är det värsta. När folk säger att jag om någon kommer klara mig bra efter studenten har de fel. Jag kommer klara mig, ja, men jag är så jävla rädd över att jag inte kommer klara mig bra. Jobba, äta, sova dö. Livet blir dagar att fördriva, dagarna består av timmar att döda - allt tills man själv dör, och så var det med det.
 
 
Jag är feg, jag vet det.
Feg som inte vågar satsa och lämna det jag har. Vem vet, det kanske blir ännu bättre på ett annat ställe? Nej, jag tror inte det. Det känns verkligen inte så. Gymnasiet har varit den hitills bästa tiden i mitt liv och för varje år har det bara blivit bättre. Trean har verkligen varit bäst och jag vill inte att det ska slut. Rent praktiskt kan jag ta hand om mig själv i ett liv efter skolan, men fan inte mer än så. Vi hade vår sista riktiga lektion idag och i slutet av den satt vi bara och pratade lite i ett gruppsamtal. Jag minns inte vad någon sa. Jag minns bara kaos. Jag minns att allt snurrade, jag var så yr, kroppen så skakig, munnen så torr, hjärtat slog så hårt och så letade sig ett par tårar ner för kinden. Jag gråter ju aldrig? Trodde verkligen inte att jag skulle börja gråta bara av att vi var nostalgiska och gick igenom vad vi gjort sedan ettan. Fyfan.
 
 
Dagens sista mission blev dock kahoot vilket såklart automatiskt torkade tårarna och triggade fram tävlingsinstinkten. Dock förlorade jag. Jag gör ofta det när det är quiz. Dock lär jag mig aldrig, så nästa gång det är quiz går jag in med lika stort självförtroende igen hahha. Sedan jobbade jag och sedan åkte jag hem och dansade lite. Uhh tänk en hel sommar utan dansträningar!?
 
 

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!