Tystnaden är öronbedövande, lugnet är stressande. Jag går sönder.

 
 
 

02:45

Nattbussen från stan rullar in på stationen och jag ser nästa buss åka iväg innan min buss ens hunnit stanna. Fan. Nästa buss går om en timme och en kvart. Suck. Jag börjar traska. Jag går med raska steg för att få upp värmen i min tunna jeansjacka och studentklänning. Jag är barbent mitt i natten, men så är det ju också sommar. Jag har lyssnat på musik under bussresan men ser det nu som oljud som jag inte längre orkar med, så jag stänger av. Så fort Sia slutar sjunga blir världen tyst. Tyst och stilla, bortsätt från avlägset fågelkvitter. Solen har börjat gå upp igen men jag har 40 minuters promenad framför mig innan jag kan lägga huvudet mot kudden. Tack SL. Jag går mitt på bilvägen, bara för att jag kan. Mitt på Avestagatan vandrar jag och iakttar hararna som kommer fram nu när människorna är borta. Det gör som jag, ger sig ut på bilvägen som de annars håller sig borta från – för i natt är ingenting som det brukar.

 

 

Tidigare under kvällen har jag och vänner dansat. Dagens händelser och tårar kändes avlägsna när Dancing Queen sattes på och dansgolvet fylldes av glada och peppade ungdomar. När klockan hade passerat ett kom dock allt ikapp. Människorna omkring mig fortsatte dansa, jag började tänka. Det är inte så bra att tänka, speciellt inte när man inte vet vart man ska börja. Jag hade försökt tränga undan den verklighet som trängde sig på, men så fort jag hade satt mig på bussen på väg hem, ensam, kunde jag inte göra annat än att tänka. Nu hade jag 40 minuters promenad framför mig, ensam, i en tyst och sovande värld med endast mitt eget huvud som sällskap, så jag fortsatte tänka. Det är dock inget sällskap jag uppskattar. Ena foten framför den andra. Gå. Det är så enkelt men ändå så svårt. Det finns inget som är så enkelt som att gå, egentligen. Men när världen rasar och man själv är trasig är det plötsligt nästintill omöjligt. Sådär ja, ett steg till, och ett till, om en halvtimme är jag hemma.

 

 

Jag har gått på dessa vägar tusen gånger förut. Nåja, då har jag hållit mig till trottoaren, men ändå. För en millisekund kan jag nästan intala mig att detta är vilken promenad som helst, vilken dag som helst, trots att det inte alls är det. Jag må ha gått här många gånger, men aldrig efter att jag tagit studenten. Jag tittar mig omkring. Allt är så likt, men ändå är världen nu en annan. Ingenting är som det ska, allt är fel. Världen är proppfull. De tomma gatorna är fulla av en tryckande tomhet. Allt som finns i världen numera är ingenting, det finns inte plats för något annat när tomheten breder ut sig så. Tystnaden är öronbedövande, lugnet är stressande. Jag går sönder.

 

 

Jag vill tänka. Jag vill inte tänka. Jag kan inte göra annat än tänka. Jag kan inte tänka.
Tankarna är främmande, jag har aldrig behövt tänka sådana saker förr och jag vet inte vad jag ska göra. Vart ska jag börja? Ja, vart börjar man egentligen när världen går under? Hur ska jag någonsin kunna tänka på skolan igen? Hur ska jag någonsin kunna tänka på något annat än skolan? Den har trängt sig in under huden på mig och påverkar mig varje dag. Med klasskompisarna är det detsamma. Nästan alla våra internskämt och associationer är kopplade till skolan som är vår gemensamma referensram och har varit det i tre år. Även när vi inte alls pratar om skolan styrs konversationen dit, om så bara för en kort stund, men ändå. Jag fattar inte, hur lyckas det bli så? Jag kan ju tänka logiskt och förstå att vi framöver kommer uppleva nya saker och få nya samtalsämnen, men det hjälper inte just nu när gymnasiet lämnar ett stort hål efter sig. Jag bör väl egentligen trycka på radera och gå vidare från alla minnen gymnasiet gett mig. Men vad finns kvar av mig då? En tryckande tomhet.

 

 

Den ljusnande framtid är vår.

 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!